Monday, June 18, 2012

Hemma

Vid elva tiden idag så stod jag i lärarrummet på svenska skolan i Paris och pratade med Britt-Marie. Jag berättade att jag tyckte det kändes så skumt att jag om bara några timmar skulle befinna mig tillbaka i Stockholm.

Nu sitter jag här, på precis den platsen jag snackat om i flera månader. Jag sitter i min säng i Enskede och känner mig ganska så tom.
Jag vet seriöst inte vad jag ska skriva. Alting känns som en cliché, för hur ska man beskriva ett helt år i bara några meningar?
Jag har gjort så mycket, sätt så mycket, träffat så många fantastiska och livsomtumlande människor, växt så mycket som person.

I bilen till flygplatsen satt jag och bet mig i läppen för att hålla tillbaka tårarna. Vi svängde ut ifrån uppfarten och ner för rue de Belfort och det bara sved bakom ögonlocken. Även om jag inte alltid trivts i min värdfamilj så har jag ändå bott med dessa människor i ett helt år, det är speciellt, och det är jobbigt att lämna det.

Hemvandringar ifrån nattbussen klockan 7 på morgonen eller i ösregn. Nätter med fantastisk musik och billig öl på Le Truskel. Fyndande i 1-eurolådor. Espresso+cigg+bok vid Courcelles. Teater på torsdagar. Yoghurt hos Moa. Vin och ost i parker. Jag kan hålla på i EVIGHETER. Detta år har gått så fort och det har varit fantastiskt. Visst är det jobbigt att lämna Paris men vetskapen om att jag har så mycket fint som väntar mig i Stockholm är ganska bra plåster på såren faktiskt.

Nu är klockan tolv och imorgon börjar mitt liv i Stockholm igen. Jag slängs in direkt på BA summercamp. Efter ett halvår av typ NOLL träning så är jag ganska nervös. Nu är ett liv av slappande och fest över, nu ska nyttiga svensken fram och hon gillar vegge-mat och träning (suck...)

Detta blir kanske det sista inlägget i den här bloggen, jag kanske lägger upp några bilder ifrån Loire, balen, och avslutningen men några långa haranger blir det inte längre.
Men jag ska fan aldrig säga aldrig jag kommer säkert komma på något mer oviktigt att säga...

Sista Love yo faces?
kanske
BAII!

Thursday, June 14, 2012

2 och en halv dag

"Don't cry because it's over, smile because it happened"

Plötsligt närmar sig sista helgen. För bara ett tag sedan började man snacka om veckor istället för månader, sedan dagar istället för veckor, och nu är det bara en helg.

Alla börjar såklart bli otroligt känslosamma. Jag brukar alltid vara den som gråter mest - skolavslutningar, sista kollodagar, alla filmer någonsin (även om de inte är sorgliga).
Men just nu känns det bara tugnt, jag vet inte vad som är "problemet".

Jag har ingen lust att gråta eller bli överdrivet ledsen. Det känns bara tugnt, jobbigt, svårt, men inte speciellt sorgligt.

Antingen är det för att jag inte kan förstå att det är över.
Eller så är jag bara otroligt nöjd med detta år och alla fina minnen att jag kan acceptera att det är över.
Eller så vet jag vad för underbara människor som väntar mig när jag kommer tillbaka.
Jag vet också att de människor som jag älskar och värdesätter här kommer jag hålla kontakten med, de kommer inte försvinna ur mitt liv.

Att växa up är att förstå att inget är för evigt, allting tar slut. Man måste lära sig att säga adjö för att kunna förstå att ett adjö inte är så farligt egentligen.

Just nu har jag färgat håret och jag håller på att packa mina väskor.

Imorgon så ska jag ut med Moa, Vicy, Nora, och Josefine. Jag hoppas att vi fortfarande kommer åka till Rosa Bonheur! Har efter ett helt år fortfarande inte varit där så jag är taggad.
Lördag kväll så sover vi över hos Victoria. Jag kommer iofs behöva åka därifrån ganska tidigt...
15:35 är sista check-in tiden på flygplatsen.
Bara några timmar senare så kommer jag vara i Stockholm igen, få sova i min egna säng.

Får skriva en lite mer sentimental "tack-post" senare för nu måste jag fortsätta med packningen, suck.

Håret är fortfarande ganska blött så det blir ju ljusare sen men såhär blev det! Fy fan vad jobbigt det var att göra själv säger jag bara.

Packing LIKE A BOSS