Plötsligt närmar sig sista helgen. För bara ett tag sedan började man snacka om veckor istället för månader, sedan dagar istället för veckor, och nu är det bara en helg.
Alla börjar såklart bli otroligt känslosamma. Jag brukar alltid vara den som gråter mest - skolavslutningar, sista kollodagar, alla filmer någonsin (även om de inte är sorgliga).
Men just nu känns det bara tugnt, jag vet inte vad som är "problemet".
Jag har ingen lust att gråta eller bli överdrivet ledsen. Det känns bara tugnt, jobbigt, svårt, men inte speciellt sorgligt.
Antingen är det för att jag inte kan förstå att det är över.
Eller så är jag bara otroligt nöjd med detta år och alla fina minnen att jag kan acceptera att det är över.
Eller så vet jag vad för underbara människor som väntar mig när jag kommer tillbaka.
Jag vet också att de människor som jag älskar och värdesätter här kommer jag hålla kontakten med, de kommer inte försvinna ur mitt liv.
Att växa up är att förstå att inget är för evigt, allting tar slut. Man måste lära sig att säga adjö för att kunna förstå att ett adjö inte är så farligt egentligen.
Just nu har jag färgat håret och jag håller på att packa mina väskor.
Imorgon så ska jag ut med Moa, Vicy, Nora, och Josefine. Jag hoppas att vi fortfarande kommer åka till Rosa Bonheur! Har efter ett helt år fortfarande inte varit där så jag är taggad.
Lördag kväll så sover vi över hos Victoria. Jag kommer iofs behöva åka därifrån ganska tidigt...
15:35 är sista check-in tiden på flygplatsen.
Bara några timmar senare så kommer jag vara i Stockholm igen, få sova i min egna säng.
Får skriva en lite mer sentimental "tack-post" senare för nu måste jag fortsätta med packningen, suck.
 |
| Håret är fortfarande ganska blött så det blir ju ljusare sen men såhär blev det! Fy fan vad jobbigt det var att göra själv säger jag bara. |
 |
| Packing LIKE A BOSS |
No comments:
Post a Comment